Yrkeskåren sotare har funnits i nästan 500 år. Men behovet av sotning går längre tillbaka i historien
än så. Här kan du läsa mer om hur sotarens metoder har förändrats genom historien – och lett oss
fram till den sotning vi känner till idag.
Behovet av sotning har funnits sedan medeltiden, då skorstenar började användas för att leda
eldstädernas rök ur husen. De första skorstenarna var stora och vida och släppte ut mycket värme.
Senare murades trängre rökgångar som försågs med spjäll för att hålla kvar värmen. Sotavlagringar
samlades i skorstenen som behövde rensas för att minska brandfaran.
Sotaren som yrkesman nämns första gången under början av 1500-talet. Efter några slottsbränder
under just detta århundrade anställde Kungen egna slottssotare för sotningen på de kungliga slotten. I
Stockholm anställdes stadssotare, då man fått erfara att soteldar var en stor risk och orsaken till
många av de förödande stadsbränder som härjat i Stockholm sedan medeltiden.
På 1600-talet blev sotningen föreskriven i städernas kommunala brandordningar. Dessa innehöll
lokalt utformade bestämmelser om sotning och brandsyn och om brandsläckningsväsendet. I slutet av
1600-talet började tyska skorstensfejare inkallas till Sverige för att etablera sig som skorstensfejare i
sotningsdistrikt och för att lära ut yrket till svenska gesäller och lärlingar.
”Små och viga gossar” användes i skorstenen
Skorstensfejarna tillsattes och stod under uppsikt av den lokala polismyndigheten och fick aldrig bilda
något yrkesskrå. Ansvaret för sotningen låg i begynnelsen på fastighetsägaren, men genom kontrakt
kunde ansvaret överföras på skorstensfejaren, vilket blev regel.
På 1700- och 1800-talen var det vanligt med unga gossar i sotningsväsendet. Under dessa
århundraden skulle skorstenarna sotas genom att ”stigas” och ”faras” invändigt och sotet borstas eller
skrapas bort. För detta rekryterades ofta ”små och viga gossar”, icke sällan barnhusbarn, som
lärlingar. Enligt lag gällde ”husbonderätten” för mästaren, som kunde vara mycket sträng mot sina
anställda. Behållningen för gossen var att han fick en yrkesutbildning, som gav tryggad framtid.
Från 1923 års brandstadga överfördes ansvaret direkt på skorstensfejaren och fastighetsägaren
befriades från ansvaret. Denna brandstadga gällde obligatoriskt för rikets städer. För landsbygden
infördes bestämmelserna successivt genom lokala brandordningar och lagskrevs 1962 som ett
obligatorium.
Idag regleras sotningsverksamheten i Lagen om Skydd mot Olyckor (LSO). Sveriges enda sotarskola
finns i Rosersberg, norr om Stockholm och drivs av Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap
(MSB).
